EN KRÖNIKA AV NICKLAS BOMAN
Jag menar inte seniorfotbollen. Inte heller juniorerna. Jag menar ungdomarna. Om vi vill få fram elitfotbollsspelare och vidare ett eller flera elitfotbollslag i Skellefteå med döttrar och söner från bygden, så måste ungdomarna träna mer. Så enkelt är det.
Ja, de behöver också träna rätt. Västerbottens Fotbollsförbund utbildar ledare på samma sätt som övriga landet och det finns inget som pekar mot att ledare i Norra Sverige har sämre förmåga att ta till sig kunskap eller lära ut. Däri ligger inte problemet.
»Jag väljer att inte jämföra med hockeyn, en uttjatad måttstock«
Ungdomsfotbollen i Skellefteå saknar nästan ingen förutsättning. Inte träningsanläggningar eller träningsmöjligheter. Inte fotbollssugna barn eller duktiga ledare. Inte föreningar eller engagerade föräldrar. Bara träningskulturen. Tidigt halkar Skellefteå efter. Jag väljer att inte jämföra med hockeyn, en uttjatad måttstock.
Mattias Granström, ledare för Skellefteå FF:s pojkar födda 06/07, berättade för ungefär 1,5 år sedan om statistik han hade kollat upp. Fotbollsföreningar i Skellefteå kommun och ett axplock av de ledande fotbollsföreningarna i Sverige. Statistiken jämförde antalet aktiviteter under året för pojkar i samma ålder som hans.
Om jag inte minns helt fel så hade hans pojkar genomfört 101 aktiviteter det året. Träningar och matcher. I Skellefteå kommun var det ”outstanding”. Närmaste grannförening låg på ca 60 aktiviteter, och därefter följde resten ner till 40 aktiviteter. Brommapojkarna – en av Sveriges mest erkända plantskolor – hade kring 160 aktiviteter, varav ca 40 matcher. Lika många matcher som totalt antal aktiviteter hos vissa lag i Skellefteå.
Fråga till statistiken; Ger vi våra barn möjlighet att bli bra på fotboll? Statistiken har svarat.
Damsidan har en division upp till vad som i Sverige räknas som elit. Herrsidan två. Statistiken talar tydligt.
»Det handlar om att erbjuda träning, inte kräva«
När våra fotbollsungdomar når juniorålder och vill satsa bör de för sin ålder ha goda tekniska färdigheter, bra speluppfattning och en generell förståelse för fotboll. De bör förstå att ansvaret för individuell utveckling först och främst ägs av individen. Till det bör de veta hur kost och sömn påverkar tex koncentration, prestation, skador och utveckling. De borde ha funderat på vad det innebär att vara en bra lagkamrat, samt hur beteenden påverkar relationer och vidare gruppens dynamik och prestation.
De bör också tåla träning. Något som gäller elit världen över. En egenskap som man får genom att träna.
Nu menar jag inte att tvinga till mer träning. Träning ska absolut vara på lust så länge som möjligt för så många som möjligt. Det handlar om att erbjuda rätt mängd träning, inte kräva. På så sätt skapas bättre förutsättningar för spets. I dagsläget marginaliseras det extra drivet bort då talang som träningsvilja och motivation försummas.
»Möjligheten är i högsta grad verklig«
Mer träning har ofta en negativ klang när det förknippas med barn. Detta samtidigt som vi dagligen matas med träningens positiva effekter och synergier på diverse kommunikativa plattformar.
”Spontanidrott” tänker ni kanske. Tider förändras. På skolrasterna lever spontanidrotten fortfarande. Där finns inga smarta telefoner, ingen padda. Hemma väntar Xbox, Wii U eller 200 avsnitt vadsomhelst på Netflix. Föräldrar vet.
Kan eller vill inte föreningar och ledare erbjuda en ökad mängd träning av olika anledningar, varför inte förmedla och administrera möjligheten att samarbetsträna med andra föreningar? Den möjligheten är i högsta grad verklig och tillgänglig. Så gör det. Annars är något annat än spelaren i fokus. Vidare ett embryo för nästa krönika.